Den 28 september 1928 är ett datum som för alltid är inskrivet i medicinhistorien. Den dagen upptäckte den skotske bakteriologen Alexander Fleming vilken effekt som en tillväxt av mögelsvampen Penicillium chrysogenum hade på en odling av stafylokockbakterier. Fleming arbetade vid tillfället hos St. Mary’s Hospital i London. Han hade varit hemma i Skottland på semester och gjorde upptäckten tack vare en lycklig slump när han återvände till sitt laboratorium på sjukhuset.
På en labbänk invid ett öppet fönster hade Fleming glömt en petriskål med en bakterieodling när han gick på semester. Glipan i fönstret hade släppt in fukt och svampsporer som gjorde att mögel hade fått fäste och börjat växa i petriskålen. Fleming upptäckte att bakterietillväxten hade upphört runt mögelsvampen och förstod att svampen frisläppte något ämne som dödade bakterierna – ett antibiotikum. Han kallade ämnet för penicillin efter namnet på mögelsvampen.
Funktion
Det som ligger bakom att mögelsvampen har ett motmedel mot bakterietillväxt är de båda organismernas levnadssätt i naturen. Både svampar och bakterier tillhör nedbrytarna i ekosystemen, de organismgrupper som bryter ned det organiska materialet i sina beståndsdelar, utan vars hjälp jordytan skulle vara täckt av nedfallna blad, barr och pinnar samt ett myller av döda djur. Nedbrytarna hjälper till att frigöra atomer och molekyler som är bundna i döda organismer så att de på nytt blir tillgängliga för tillväxt hos växter, alger, djur och andra organismer. Svampar och bakterier är med andra ord konkurrenter i naturen.
Mögelsvamparna utsöndrar ett ämne som förstör bindningarna som bakterierna använder i sina cellväggar. Detta gör att bakteriernas cellväggar går sönder och bakterien dör.
Utvecklingen tog tid
Upptäckten av penicillin gjordes 1928 men det dröjde ända till 1942 innan ett praktiskt användbart läkemedel hade framställts. Flera år gick till spillo på grund av Alexander Flemings diskreta personlighet. Han skröt inte vitt och brett om sin upptäckt utan höll en låg profil och berättade mest för sina nära kollegor. Fleming utförde några kompletterande experiment med sitt penicillin, men utelämnade ett av de viktigaste. Han kontrollerade om ämnet var giftigt för människan och fastslog att det var ofarligt. Sedan gjorde han experiment med penicillin för att klargöra vilken inverkan som värme och pH-halt hade på ämnet. Sedan nöjde han sig, men publicerade en text i The British Journal of Experimental Pathology om penicillinets effekter på stafylokocker. Experimentet han borde ha gått vidare med, och som säkerligen skulle ha fått upp ögonen hos vetenskapssamhället, var att se vilken effekt som penicillin hade på bakterieinfektioner hos försöksdjur.
Dessa experiment skulle en forskargrupp knutna till William Dunn School of Pathology vid Oxforduniversitetet utföra drygt tio år efter Flemings upptäckt. Gruppen leddes av patologiprofessorn Howard Florey, som länge hade intresserat sig för hur svampar och bakterier bekämpar varandra. 1938 råkade Florey få syn på Flemings vetenskapliga artikel och hans forskargrupp började målmedvetet arbeta för att renframställa penicillin i tillräckliga mängder och utföra djurförsök. Genombrottet kom på sommaren 1940 med hjälp av 50 laboratoriemöss som man infekterat med en dödlig streptokockbakterie. Hälften av mössen dog, men de 25 möss som behandlats med penicillin överlevde.
1945 erhöll Fleming, Florey och biokemisten Ernst Chain Nobelpriset i medicin för penicillinet.