Att jorden inte är universums, eller ens solsystemets, mittpunkt var en senkommen återupptäckt som gjordes i mitten av 1500-talet. Heliocentrismen – tesen att solen befinner sig orörlig i centrum, och att jorden och de övriga planeterna kretsar kring den – hade föreslagits redan på 200-talet före vår tideräkning. Tyvärr anslöt sig inte Aristoteles till den teorin, och den inflytelserike grekiske astronomen Ptolemaios konstruerade på 100-talet e.v.t. ett geocentriskt planetsystem, där planeterna, solen och stjärnorna kretsade kring jorden. Detta system dominerade sedan uppfattningen i Europa, Mellanöstern och norra Afrika i 1500 år.
Persien och Copernicus
Under 1200-talet och framåt insåg astronomerna i Persien att Ptolemaios system inte kunde stämma med verkligheten. Kanske kände den polske astronomen Nicolaus C
opernicus till deras arbeten eller så kom han på sitt heliocentriska solsystem oberoende av dem. Copernicus räknade matematiskt ut planetbanorna och placerade solen i mitten, men han publicerade inte sina rön förrän 1543, samma år som han dog. Texten försågs dessutom med ett förmildrande förord av en protestantisk präst, som menade att Copernicus teorier intet var mer än en intressant tankelek.
Galilei
Galileo Galilei kunde genom sitt teleskop bevisa att Copernicus hade rätt, vilket han även påtalade i texter och föreläsningar. Därigenom fick han inkvisitionen efter sig.
Heliocentrismen är viktig eftersom den avsatte kyrkan som auktoritet på naturen och hädanefter möjliggjorde naturvetenskapliga tänkesätt.
